Published | Updated | in Uncategorized

När jag för ett tiotal år sedan blivit invald i Finska Vetenskaps-Societeten var jag smått road av att man vid mötena tilltalade varandra med ”herr” och ”fru”. Jag tog för givet att orsaken var att alla medlemmar ju ändå var doktorer eller att man inte ville göra skillnad mellan medlemmar som bar titeln professor och dem som inte gjorde det. I sin självbigrafi ”I want to be a Mathematician” skrev den amerikansk-ungerske matematikern Paul Halmos att skillnaden mellan förstklassiga och medelmåttiga universitet är att alla lärare vid de förstnämnda tituleras ”Mister”, trots att eller kanske just för att alla är doktorer, medan man vid mindre berömda universitet gör skillnad mellan disputerade lärare som tituleras ”Doctor” och icke-disputerade som tituleras ”Mister”. Vetenskaps-Societeten ville säkert inte klassificeras som en institution av lägre rang.

Vid ett besök vid Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm i höstas fick jag dock lära mig att traditionen att använda titeln ”herr” och ”fru” har en annan bakgrund. Då Kungliga Vetenskapsakademien år 1739 grundades av Jonas Alströmer, Anders Johan von Höpken, Sten Carl Bielke, Carl Linnaeus, Mårten Triewald och Carl Wilhelm Cederhielm ville man inte göra skillnad mellan adelsmän och ofrälse utan alla skulle jämlikt tituleras ”herr”. Jag är inte i stånd att bedöma vederhäftigheten av denna tolkning, men i vilket fall som helst måste man ha gjort ett undantag för akademiens förste ständige sekreterare, Anders Johan von Höpken. I Swenska Wetenskaps Academiens Handlingar för månaderna Octob. Novemb. och Decemb. Vol. I (1739) tituleras visserligen Præsident MårtenTriewald ”herr”, medan von Höpken tituleras ”Herr Baron” (se bild).

Det som gör mig litet tveksam till förklaringen att titeln ”herr” infördes i Kungliga Vetenskapsakademien för att befrämja jämlikheten är att man ännu på 1700-talet i regel bara tilltalade adelsmän med ”herr” och adelsmäns hustrur med ”fru”. Först på 1800-talet spred sig bruket till andra samhällsklasser.

Också fröken var ursprungligen en titel som bara användes om adelns ogifta döttrar. Ofrälse mör tilltalades mamsell. Efter att den svenska ståndsriksdagen hållit sin sista riksdag år 1866 var tiden mogen för den så kallade frökenreformen. August Sohlberg föreslog i Aftonbladet att alla ogifta kvinnor oberoende av samhällsklass skulle tilltalas fröken och förvånansvärt snabbt föll mamselltiteln i glömska. I början av 1960-talet var det sedan Dagens Nyheters tur att föreslå en frureform. Civilståndet skulle inte få vara avgörande för hur man tilltalar sina medmänskor utan alla kvinnor skulle tilltalas med fru. Frureformen genomfördes aldrig i Sverige. Den några år senare påbörjade dureformen gjorde den onödig. Idag används i Sverige fröken synonymt med skol- och barnträdgårdslärare oberoende av personens civilstånd eller ens kön. I Finland väcker manliga skolfröknar en viss munterhet. Hos oss har frureformen genomförts åtminstone på mödrarådgivningscentralerna.

Det har gått över femtio år sedan dureformen genomfördes i Sverige och lite kortare tid sedan den genomfördes i det svenskspråkiga Finland. Trots detta blossar ändå med jämna mellanrum en debatt om duandet upp som nu senast i Hufvudstadsbladet hösten 2018. Jag tror att det faktum att duandet slog igenom så snabbt och att duandet eller, om man ser på det från en annan vinkel, niandet, fortfarande väcker starka känslor, har en gemensam orsak. Ännu på 1950-talet var den gängse kutymen att man vid tilltal använde titel möjligtvis tillsammans med den tilltalades efternamn. I en svensk bok om god ton och etikett från 1940-talet står det att man då man presenterar sig inte av falsk blygsamhet skall låta bli att förutom sitt namn också nämna sin titel för annars vet ju inte den nya bekantskapen hur han skall tilltala en. Även om det första belägget för ”ni” använt som tilltalsord finns i ett brev till änkedrottning Kristina från år 1615 har det förblivit förhållandevis ovanligt bland vanligt folk. På många håll har han och hon enligt tyskt mönster varit de normala tilltalsformerna. Från och med mitten av 1800-talet användes ni endast vid tilltal till underodnade eller socialt lägre stående. Denna nedsättande ton som kom att vidlåda ordet ni gjorde att det aldrig slog igenom som allmänt tilltalsord då det svenska samhället demokratiserades och man ville lägga bort titlarna i slutet av 1950-talet. Vad kunde då ha varit naturligare än att alla tilltalade varandra med du? Som ett kuriosum kan nämnas att Svenska akademiens ordbok inte har något uppslagsord ”ni”. I band 18, spalt 527 (år 1947) står det ”ni, pron., se I.”

Tider och seder förändras, så har det alltid varit. Oberoende av om man tilltalar sina medmänskor med herr, fru, ni eller du är det viktigaste att man gör det på ett hövligt sätt som visar att man respekterar dem man umgås med.

Den 16 februari 2019

Mats Gyllenberg
ständig sekreterare
secretarius@scientiarum.fi

0

0

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *